Värmlandsrallyt har åter igen körts. I år fick mina hundar avstå från start, Tilda är 10,5 år och var för skojs skull anmäld till en hoppstart per dag i Karlstad och Torsby, Xi som inte tycker om att svänga skulle få starta ett lopp i Torsby där jag ändå inte skulle döma och Jippie skulle förstås ha startat allt. Men en höglöpande svårkommunicerad Jippie gjorde att hon fick avanmälas och de andra slapp då undan helt. Kvällarna tillbringades med AK o hennes kastrerade Wille. Fredagkväll bjöd hon på Vätternkräftor och lördagen bjöd vi på grillat. Myyyyys!

I Karlstad var det 1800 anmälningar per dag, tack o lov kom inte alla dessa till start men fyra banor som snurrade från 7 – 7.30 till sena kvällen var det i två dagar. Massor med duktiga hundar o förare blandat med totala nybörjare o allt där emellan kom till start.

Klass ett agility dag 1 och 2 var mitt bidrag till banritningen och de kommer här. Jag är väldigt nöjd med lördagens bana, den blev precis som jag ville.

Slalomingången på söndagens bana blev lite krånglig för de med riktigt snabba hundar som inte hade egen slalomingång intränad. De ”äkta” klass ett hundarna löste det galant, likaså de som lagt tid på slalomingångsträning – Seija med Ior gjorde ett helt UNDERBART fint lopp på denna banan! Hade varit roligt att kunna få lägga in det loppet som en film här – kanske finns? Någon?

Det var lördag och söndag det, måndag skulle vi alltså ha varit Torsby, men att åka o starta mina två äldsta kändes helt bortkastat med tid så då var vi hemma och fixade lite istället. Slog ner en vägg och pysslade lite med annat smått o gott för att på eftermiddagen få främmande av kompisen från Nyköping.


Vi åt lite gott pratade o skrattade massor o hade en kanonkväll. Morgonen tillbringade vi nere i spåret med hundarna, lät dom plaska i vattenbrynet en stund innan hon styrde kosan tillbaka mot Sörmland och jag vände upp mot de Värmländska skogarna o Kil.

När jag kom till Kil hade jag gott om tid att mingla o prata med folk, något jag inte hann direkt i Karlstad. Massor med bekanta runt om o överallt – härligt! Arrangören hade gjort samma misstag som vi i KASK gjorde till vår tävling i våras, litat på att Internetuppkopplingen skulle fungera o kasta upp resultaten till sbk-tävling för att sedan vara hämtningsbara för sekretariatet. I teorin är det perfekt i verkligheten en omöjlighet. I alla fall för en liten klubb med små ekonomiska möjligheter till bred Internet uppkoppling. Det modem som Kil hade dök totalt när alla började facebooka och smsa sina resultat och till sist fick de inte ens in resultaten. Konstigt nog kunde jag via min telefon få fatt i sbk-tävling o resultaten så vi fixade åtminstone en prisutdelning med handskriven lapp 

Kilfolken höll en positiv och lugn fasad och var jätteduktiga på att bemöta de inte helt lugna tävlande som ville ha sin prisutdelning o åka hem. En stor eloge till Maud o Bengt som måste ha kokat inombords av stress o vanmakt. Gissar att ni sov gott den natten.

Till Kils tävling var mitt bidrag bana 2, dvs hopp 3 och hopp 1. Trean dömdes på förmiddagen av två andra domare och eftermiddagen och ettan fick jag själv ta hand om. Tyckte jag fått till en riktigt utmanande trea, lite snirklig men ändå fartig, fått in både lite trassel o härliga rakor men den uppfattades säkert som alldeles för invecklad o svår och numrerades om. Sånt händer och det säger jag inte något om, den som dömer är ansvarig för banan även om någon annan gjort den. Resultatet blev 108 nollor av totalt 242 starter. Med andra ord många glada klasstreförare smiley

Ettan kändes helt ok och jag är nöjd med den, ettor är det svåraste som finns att göra, får inte vara fällor o elakheter men ändå vara något mer än bara rakor. Enda felet med banan var en makarontunnel som vägrade ligga på plats i largeklassen, den kanade än hit o än dit.

Det blev en sammandrabbning med en hinderfix för allra första gången i mitt domarliv. Det gick inte fram till personen ifråga att det var oerhört viktigt att efter varje hund kontrollera statusen på den tunneln, och när en hund fastnade o kastades runt inne i tunneln pga att den fått en tvär krök pga att hinderfixaren inte fattat galoppen tände jag på alla cylindrar. Jag har full förståelse för att alla funktionärer inte kan vara insatta i allt som ska fixas under en tävlingsdag. Men efter dödsolyckan med en tervuren i en tunnel på ungdoms EO nere i Schweiz i fredags/lördags kände nog många med mig att tunnlarna vill vi ha bra koll på o slippa vara med om onödiga olyckor. Det resulterade i en inte alls trevlig diskussion med hinderfixen och jag bad arrangören byta ut denne.

Funkisen har bett om ursäkt för det som hände och vi har dragit ett streck över det men jag har funderat massor på hur man ska kommunicera ut till arrangörer (för det kommer hända igen) att alla i arrangerande klubb måste förstå att i första hand arrangerar vi, i andra hand tävlar vi om tid o möjlighet ges och att smsa/surfa/telefonera inte är aktuellt under tiden vi jobbar som funkis.

Vi arrangerar alla någon gång nu o då o får helt enkelt förstå att vi den/de dagarna inte kan tävla med 100% fokus på oss själva. Jag tycker absolut att var och en själv ska bestämma om de vill både tävla o arrangera men att man måste ha lite insikt i att man faktiskt har åtagit sig ett uppdrag och att många tävlande betalat massor – inte bara sin startavgift – för att komma till oss och tävla och då också ska få valuta för den insatsen o framför allt inte behöva riskera sin o hundarnas hälsa i onödan.

Jag vet inte riktigt hur man ska gå vidare för att förbättra men tankarna går o rätt vad det är har jag kanske kommit upp med en bra idé – vem vet.

Nu låter det som det blev en sur eftersmak men så är inte fallet. Jag älskar Kil o de människor jag har kontakten med där, underbart goa människor och jag är djupt imponerad av deras insats i veckan!

Nu är det upprustning av 17 som gäller resten av semestern och bara små avstickar lite nu o då.

Ha en härlig sommar!